Åldersnoja

Åldersnoja. Det är så jag benämner det jag lider av. Ni som är äldre än mig kanske tycker att jag är löjlig, men på tisdag fyller jag 25 år. Tjugofem år. Var i hela friden tog tiden vägen?

Det är nu jag börjar grubbla på vad jag har gjort och vad jag borde ha gjort. Det är nu jag inser att det är för sent att kunna göra vissa saker. Någon toppidrottare hade jag aldrig blivit men när jag var yngre fanns ändå den teoretiska möjligheten. Nu är jag för gammal. För jag menar, vem blir toppidrottare som börjar satsa vid 25 års ålder? Inte för att jag vill bli det, jag menar bara att möjligheten har funnits men nu finns den inte längre.

Sen kan man fundera om 25 år egentligen är så gammalt. Det är gammalt om jag jämför med alla åldrar jag tidigare passerat. Det är gammalt om jag jämför med mina småsystrars åldrar. Om jag tittar på studenterna som läser vid universitetet verkar också de flesta vara en bra bit under 25. Å andra sidan är jag nästan yngst på jobbet, jag har inte haft rätt att rösta i mer än två riksdagsval och jag förväntar mig inte att få några grå hårstrån inom den närmsta framtiden. Så vad är egentligen gammalt? Jag skulle vilja påstå att allt är relativt.

Det är ju bara det att man kan ju inte förhindra att man åldras, det blir till att kapitulera och göra det bästa av situationen. Det jag kommer att sakna är att jag inte längre kan ha föreställningen att jag är ung, närapå tonåring. När jag fyller 25 är jag faktiskt lika nära 30 som 20. Det känns på något sätt mer okej att vara liten och ledsen när man är ung. Som gammal ska man vara mogen och samlad. Är jag redo för det?

Men är det egentligen en dålig företeelse att bli äldre? Man blir trots allt visare och mer trygg med sig själv och sin omgivning. Det är bara att vänta och se vad framtiden bjuder.

På bilden finner ni Lovisa, pappa och mig. Låt oss bara konstatera att det var ett tag sedan den togs.